zeppomia

just nu känns det förjävligt.
jag går UPP i vikt. hur fan är det ens möjligt?
då tänker jag "äter jag för mycket ändå?" mamma va ju tvungen å kläcka den kommentaren häromveckan ("du kanske äter för mycket") 
vafan... jag SKA ju äta skitofta. jag äter iaf inte för mycket. det är inte ens fysiskt möjligt.
äter jag fel? vad är det jag gör? varför har jag ens gjort den här skiten om det ska va så här?

känns helt jävla värdelöst.
på 2 veckor har jag nu istället för att gå ner, gått upp 2 kilo.
det ska inte ens gå.
om man inte äter alldeles för lite eller tokfel.
visst.. jag äter väl inte helt korrekt kanske.. (har dessutom ändrat i kosten utan resultat)
men poängen är ju att jag ska gå ner ändå... inte upp.
bara om man äter som sagt för lite eller tokfel.
jag orkar inte med det här. vad ska jag göra, vem ska jag prata med?
känner mig helt misslyckad nu.
om det va meningen att jag skulle banta som en tok hade jag ju inte behövt göra den här jävla fucked up operationen.
töligt deprimerad just nu. ligga här å grina.
om alla andra klarar av det här... varför gör inte jag det då?
vad är det för fel på mig? meningslöst är det.
jag försöker röra på mig, cyklar runt, går en del tråkigt.
äter ofta, försöker äta "rätt".

orkar inte ens prata med nån om det här nu.
vad ska dom säga?
"det ordnar sig nog" eller vad? tydligen så gör det inte det.
vafan. jag borde väl förfan klara det här!
men tydligen inte.
hur långt ska det gå?
tillåmed dom som inte klarar nåt går ner massa kilon... inte jag.
det finns ju dom som äter bara fel men går ner.
jag ORKAR inte ha det så här.
ska jag få depression av det här eller vad? tragiskt
men orka låtsas som allt är bra när det bara är skit.

å nej, jag vill inte ha några tröstkommentarer heller.

Lena på kursen jag gick brukade säga "är man en misslyckad person eller är man en person som gjort ett misstag?"
jag funderar på om jag antingen är en misslyckad person eller om det va ett misstag å göra operationen.
varför har jag utsatt mig för det här?
för å gå ner några få kilon som lägger på mig igen?

jag känner mig helt förvirrad... vafan ska jag göra??
helvete.

å nu när jag skriver skiten funderar jag på om jag ens ska publicera det
orkar inte med alla tröstkommentarer heller.. (vill inte ha skäll heller)
för det HJÄLPER inte.

ni min kära  vänner som läser det här behöver inte kommentera alls...
då mår jag nog bara sämre.